räknas traditionellt som den förste kung som lagt under sig det område som idag utgör Svealand, Västergötland och Östergötland, det vill säga det medeltida Sverige. Enligt de sägner som finns om hans regering (isländska sagor och Adam av Bremens krönika) ska han vid tillträdet omkring år 970 ha samregerat med sin yngre bror Olof. Omkring år 975 dog Olof och Erik blev ensam kung.
Enligt sagan hade Olof en son (som i verkligheten troligen var en skånsk hövding), Styrbjörn Starke, som hävdade sin fars rätt till tronen. Då Erik vägrade erkänna denna rätt drog sig Styrbjörn söderut och allierade sig med Jomsvikingarna från Wollin. Med denna vikingahär begav han sig mot Uppland, för att avsätta Erik. Omkring år 985 möttes Erik och Styrbjörn vid Fyrisvallarna utanför Gamla Uppsala i Uppland och utkämpade ett tre dagar långt slag, där Styrbjörn stupade och Erik stod som segrare. Det var efter detta slag som han ska ha fått tillnamnet "Segersäll".
Erik skall också ha fördrivit Sven Tveskägg av Danmark och regerat över detta rike ett tag efter att ha inlett ett erövringståg mot det för att hämnas Tveskäggs stöd till Styrbjörn. Hans tid som dansk kung var kort, på sin höjd ett år, innan sjukdom tvingade honom tillbaka norrut till Gamla Uppsala. Vissa källor anger denna tidsrymd till 992-993. Han dog 995 i sjukdom (sotdöden) på kungsgården i Gamla Uppsala och tros ligga begravd i sydvästra gravfältsområdet vid Gamla Uppsala. Han efterträddes av sin minderårige son Olof Skötkonung som han hade tillsammans med den mytomspunna Sigrid Storråda. | |
G e n v ä g a r
