Ture förhöll sig ömsom unionsvänlig, ömsom unionsfientlig, beroende på konjunkturen. Han stödde kung Hans från 1497, Sturarna från 1502, slöt sig 1520 till Kristian II men 1521 till Gustav Vasa. Han råkade dock i konflikt med denne. Detta berodde nog mer på missnöje med förläningar o.d. än på att han inte kunde svälja den nya lutherska läran, som Gustav ville påskina. Herr Ture blev i varje fall 1529 en av ledarna för västgötaherrarnas uppror och gick i landsflykt till Danmark då detta slogs ner. Han deltog i Kristian II:s expedition till Norge och dödades i Kungälv.
Från Danmark sände herr Ture ett brev till kung Gustav i vilket han bad att hans i Sverige kvarlämnade hustru Ingegerd skulle få möjlighet att återförenas med honom, med motiveringen att "dem Gud förenat må människan ej skilja". I sitt kort och kärva svar ber Gustav honom istället betänka en annan sentens: "Dem djävulen sammanfogat bör människan åtskilja". En försoning mellan herr Ture och Gustav var utesluten. Tvärtom ville Gustav röja herr Ture ur vägen och gav anvisningar för detta. Belöning skulle inte utebli, men "gudfaderns" hand fick inte röjas.
I samband med Kristian II:s belägring av Bohus slott 1532 drabbades herr Ture av en våldsam död; hans huvudlösa kropp återfanns på en gata i Kungahälla. Enligt Peder Svarts krönika var mordet ytterligare ett blodsdåd av Kristian, låt vara att "herr Ture fick ett välförtjänt slut". Om mordet var arrangerat av Kristian eller Gustav lär väl aldrig gå att fastställa med säkerhet - båda hade motiv till mordet på herr Ture.
Tures sätesgård var Lindholmen, längst ut på Kållandsö.
Namnet på hans ätt (efter sköldemärket) är senare tillkommet. | |
G e n v ä g a r
