Sigismund III Johansson VASA (1566-1632)
1566-06-20--1632-04-19 (man)
Sigismund föddes under föräldrarnas fångenskap på Gripsholm. Han uppfostrades till katolik, och han valdes till polsk kung på faderns anstiftan den 9 augusti 1587. Han var föga entusiastisk över upphöjelsen, och även fadern kom att ångra den. En abdikation skulle dock ha utlöst en polsk-svensk konflikt och Sigismund övertalades att sitta kvar.
Efter Johans död begav sig Sigismund 1593 till Sverige och hyllades som kung även där. Han hade planer på en katolsk restauration i Sverige, men detta mötte ett orubbligt motstånd och spelade hans kalvinistiskt anstuckne farbror, hertig Karl, i händerna. Sigismund lyckades inte heller genomdriva religionsfrihet för katolikerna på kröningsriksdagen 1594 i Uppsala - så som protestanter hade religionsfrihet i Polen - utan måste bekräfta det 1593 antagna Uppsala mötes beslut.
Hans främste rådgivare var Germanico Malaspina (född ca 1550, död 1604), vilken 1593-94 följde honom till Sverige, där han betraktades som kungens onda genius.
Sedan han återvänt till Polen, sökte han behålla sitt inflytande i Sverige genom att spela ut rådsmajoriteten mot riksföreståndaren hertig Karl. Misshälligheter uppstod när Sigismund, som uppehöll sig i Polen, tillsatte länshövdingar, vilka tog order direkt från honom. Då motsättningarna ledde till öppen brytning, invaderade Sigismund Sverige 1598 men besegrades samma år vid Stångebro. Han förklarades 1599 avsatt som svensk kung, ett antal propolska och antihertigliga rådsherrar avrättades i Linköpings blodbad 1600 och hertig Karl utropades till kung (Karl IX).
Då Sigismund vidhöll sina tronanspråk, följde det polsk-svenska krig som slutade först 1629 (fördraget i Altmark) med landförluster för Polen. Kampen om Sveriges krona fortsatte i det polsk-svenska kriget om Livland, vilket till sist blev en del av trettioåriga krigets stora katolsk-protestantiska kraftmätning.
I Polen gjorde Sigismund en betydelsefull insats för katolicismens förnyelse och utbredning i motreformationens anda. Hans strävan att hävda centralmakten gentemot den anarkiska adeln (till stor del reformert) och dess lika anarkiska riksdag gjorde honom dock impopulär bland feodaladeln. Också anknytningen till Österrike ogillades (Sigismund äktade efter varandra två habsburgska prinsessor, 1592 med Anna (1573-1598), dotter till ärkehertig Karl av Österrike, och 1605 med ärkehertiginnan Konstantia (1588-1631). Sigismunds inblandning i ''stora oredans'' Ryssland var mer lyckosam, och stora delar av Vitryssland annekterades av Polen. Däremot misslyckades försöket att göra sonen Vladislav (IV) till tsar.
Sigismund hade stora konstnärliga och estetiska intressen, större egentligen än hans politiska. Hans historia kom, både i Polen och Sverige, att skrivas av hans fiender. Polackerna har dock i efterhand erkänt att Zygmunt Waza var en av deras mer betydande regenter. Hans söner Vladislav och Johan Kasimir blev efter varandra kungar i Polen.
Den politiska makten flyttades av Sigismund från Krakow till Warszava, som blev Polens nya huvudstad 1609.
Han är begravd i domkyrkan nära borgen Wawel. Sigismund är den ende kung sedan Gustav Vasa, som inte finns begravd i Sverige. Kungaborgen Wawel finns i södra Polen nära staden Krakow. Borgen, som har sitt ursprung från 900-talet, är en symbol för Polen. Här har kungar krönts, bröllop ägt rum och landets stora begravts, inte bara kungligheter utan också poeter och polistiska ledare. | |
|
G e n v ä g a r
