Edvin Malmsjö (1892-1972)
1892-01-29--1972-05-03 (man)
Gift med Ellen, dottern Sonja.
Edvin Malmsjö
Efter skolan provade han på yrken som postaspirant och gördelmakare innan han blev målare. Liksom sin far Ola och sin storebror Harald fick han ett stort politiskt engagemang från unga år. Han torgförde gärna sin uppfattning i olika frågor och var alltid beredd att diskutera sin egen och andras uppfattning.
Hans intresse för att diskutera ledde till att han blev en oerhört skicklig retoriker och han blev en av de mest anlitade talarna då SSU höll möten. Hans politiska uppfattning radikaliserades så att han blev småningom anhängare av den kommunistiska läran.
Edvin var en dokumenterat god talare, men han hade också förmågan att uttrycka sig i skrift. Det ledde till att han år 1915, 23 år gammal, blev lokalredaktör för Skånska Socialdemokraten i Ängelholm.
Även om Edvin nu arbetade för en socialdemokratisk tidning hade han kvar sina sympatier för kommunismen. En episod i sammanhanget var att Lenin hade suttit fängslad i Sibirien fram till 1900 och när han släpptes ur fängelset for han västerut. Han fortsatte att arbeta för att Bolsjevikerna skulle kunna överta styret i Ryssland. År 1917 startade februarirevolutionen i S:t Petersburg och Lenin, som då befann sig i Schweiz, blev ombedd att ta sig dit för att hjälpa till. Lenin och hans följe transporterades i en plomberad järnvägsvagn. Den gick till S:t Petersburg via Tyskland, Sverige och Finland. När följet anlände till Trelleborg fanns Edvin på plats för att, tillsammans med andra, visa sina sympatier för revolutionen och Lenin.
Edvin fortsatte på den journalistiska banan. Han hade anställningar på Nya Norrland i Sollefteå, Östgötafolket i Linköping, Norrlandskuriren i Sundsvall. Edvin kom år 1926 till Dalademokraten, där han med tiden blev tidningens lokalredaktör i Ludvika fram till sin pensionering och skrev under signaturen ”Pang”.
Vart Edvin kom så engagerade han sig politiskt och för folknykterhet. Någon gång under 1920-talet sökte han och fick medlemskap i Socialdemokraterna. I Ludvika blev han snart betrodd med en plats i Stadsfullmäktige och var bl a ordförande för Skolstyrelsen och för Nykterhetsnämnden. Han tillhörde också Dalarnas partidistrikts styrelse och var ordförande för Ludvikas Arbetarkommun och NTO:s Daladistrikt.
Genom sitt engagemang och sin förmåga att uttrycka sig var han en av landets mest engagerade talare vid 1:a Maj. Det blev ett 50-tal sådana tal genom åren och någon gång tillsammans med Per Albin Hansson.
Edvin hade genom åren också många uppdrag att invigningstala.
Om en sådan invigning berättar hans systerson Sven-Ove Christensson. Han och hans morfar Ola Malmsjö besökte Edvins familj 1932, och de var med när Edvin skulle vara huvudtalare vid invigningen av Folkets Hus i Rättvik.
Vi var nio personer i bilen när vi for från Ludvika. När vi kom fram skulle vi äta av den medhavda matsäcken. Edvin gjorde då en lite oförsiktig rörelse och det bar sig inte bättre än att byxorna sprack i baken. Det blev väldigt tyst i sällskapet. Alla tänkte på hur huvudtalaren skulle kunna ta sig fram till talarstolen med spräckta byxor utan att det blev skandal.
Någon kom då på att han skulle ha på sig överrocken när han gick fram till talarstolen. Ta av den under talet, eftersom det inte var överrocksväder, och så på rocken igen efter talet.
Så skedde och allt blev till det bästa.
Birger Furugård hade bildat Sveriges första nazistparti i Älvdalen år 1924. Nazismen ogillade Edvin starkt och framförde sina synpunkter så ofta som tillfälle gavs. Furugård hade kallat till möte i Björbos ordenshus den 30 januari 1934 för att värva nya anhängare. När tillståndet för mötet gavs ingick att det efter Furugårds inledande tal skulle det bli debatt. Socialdemokraterna hade sänt Edvin Malmsjö till mötet för att föra deras talan. Något försenad anlände Edvin till lokalen. ”En frejdig man, skåning och mångbetrodd”, stod det i Dala Demokraten. Han kom i sällskap med elever från folkhögskolan.
Furugård höll ”en över 2 timmar lång förkunnelse, hackig och bedrövlig”, skrev Dala Demokraten. Under mötet häcklades Furugård vid något tillfälle och då sade han ”Tomma tunnor skramlar mest”. Då sade Edvin ”Ja, det har vi hört nu i snart 2 timmar”.
När nazisten Furugård avslutat sitt anförande ville Edvin debattera med honom och gick till upp på scenen. Därefter tog mötet något tumultartade former eftersom Furugård inte ville debattera. Edvin blev nedknuffad från scenen, men han framförde ändå sina synpunkter. Polis tillkallades, men innan polisen han komma hade Malmsjö fått de församlade att fördöma Furugårds predikan. Det underströks att ”vi äro beredda att till varje pris värna det demokratiska styrelsesättet, och unisont sjöngs Internationalen som avslutning på mötet.
Björbomöte blev därefter ett riksbegrepp. När man ville sätta nazisterna på plats sade man: Nu skall vi hålla ett Björbomöte. Ett efterspel blev att Edvin Malmsjö fick olika föreningar att utesluta medlemmar som sympatiserade med nazismen. Ett annat var att en av de elever som kom tillsammans med Malmsjö, Sten Sjöberg, blev ställd inför rätta för ”förargelseväckande beteende” för sitt agerande i Björbo. Edvin blev kallad som vittne till rättegången.
Annat än politik
Under åren i Ludvika var det för Edvin mycket med resor kors och tvärs i landet för att delta i möten och för att hålla föredrag av olika slag. Men det blev ändå också tid för annan.
Edvin ägnade sig åt författarskap och främst i mitten av 1930-talet.
År 1934 skrev han ”Skammens hus” som var en sedeskomedi i 4 akter och som teaterledaren Ivar Kalling turnerade med ute i landet och även i Stockholm. I programbladet stod … så pass mycket kan sägas att det är en äktenskaps- och sedehistoria, som av författaren behandlas på ett mycket delikat och försynt sätt. Inte ens den mest kritiska kan känna sig sårad av innehållet, men nog måste var och en tänka både en och två gånger på vad stycket givit vid framförandet.
År 1935 skrev han dels ”Den gamla hyttan” som var en folklivsskildring i två akter och dels ”Gullungen” som var ett lustspel i två akter. Han skrev också ”Hell, Lundbom” som var ett lustspel i två akter samt ”Sol och vår på ålderdomshemmet”.
Edvins brorsdotter Britt berättar om ett tillfälle då hon bodde hos Edvins familj:
I samband med Tysklands ockupation 1940 av Danmark beslutades att kvinnor och barn skulle evakueras till mindre utsatta platser än Malmöregionen. Jag skulle evakueras till farbror Edvins familj som bodde i Ludvika. Vid 1:a maj firandet 1940 eller 41 var Per Albin Hansson huvudtalare i Ludvika.
När arrangemanget var avslutat kom han hem till farbror Edvin. Då fick jag hälsa på Per Albin och fast jag inte var, mer än i 10-årsåldern, så tyckte jag att det var väldigt fint och högtidligt att hälsa på Statsministern.
I Ludvika fanns också Ludvika Tidning och där en journalist vid namn Folke Berge, som ytterligt sällan sympatiserade med Edvins åsikter. Eftersom Edvin ytterligt sällan sympatiserade med Berges åsikter hade de många ”dueller” med varandra i sina krönikor. Efter Edvins död skrev Berge bland annat.
Malmsjö var snäll mot små barn och då inte enbart mot sin dotter Sonja. Julgranskorgar flätade han, givetvis åt Sonja, men också åt andras barn. Berges barn hade också fått korgar som fortfarande, 40 år senare, behållit sin fräschör.
Malmsjö skrev spalt upp och spalt ned om Sonja, som han ansåg vara sitt livs underverk och att under den perioden hade Edvins politiska motståndare fått lite andrum.
Ture Nerman var en vän som Edvin umgicks med. Ture var som Edvin journalist, radikal politiker, författare och nykterist.
Tillbaka i Malmö
Efter 31 års tjänst på Dalademokraten gick han i pension år 1957. Han återvände till Skåne och bosatte sig på Västanväg på Limhamn. Intresset för samhällsfrågor hade han kvar och han engagerade sig i PRO.
Hans förmåga att framföra politiska budskap och att samla åhörare, gjorde att man gärna anlitade honom vid politiska möten. Inför valet 1960 slog han sannolikt rekord i antal politiska tal. I maj/juni höll han 41 tal. Under juli gjorde han samma sak i Västernorrland och Borlänge. Tillbaka i Malmö höll han 49 tal på lika många platser under 41 dagar.
Han blev tillfrågad om hur han orkade hålla på som han gjorde. Han svarade, man är som en kavallerihäst. När signalen ljuder kan man inte hålla sig still.
Vid sin död ingick han i styrelsen och det verkställande utskottet för PROs riksorganisation. Han var också ordförande i Pensionärernas Skånedistrikt samt sekreterare för Arbetarrörelsens kulturhistoriska förening Skåne.
Eftermälen
Edvin och hans feta cigarr var oskiljaktiga. Detta i kombination med hans retoriska förmåga gjorde att han av invånarna i Bergsslagen blev ungefär lika legendarisk som Winston Churchill.
Dalademokraten sammanfattade hans gärning med ”att den organisation som vann denne entusiast kunde skatta sig lycklig”.
En annan tidning skrev ”Edvin Malmsjö kan stå som förebild för sin tids agitator, alltid beredd att resa, att tala och diskutera samt att föra idéerna vidare om arbetarrörelsens politik.”
Ludvika Tidning, Folke Berge skrev:
I Ludvika, på dess gator och dess möteslokaler blev han välkänd och populär långt utöver partivännernas skara. Som konkurrent var han inte alltid god att tas med, främst till följd av hans agitatoriska skicklighet. Länge var vi arga ovänner i spalterna. Men kanske var det bara på ytan; trätobroder och vän, skrev han till mig nere från sitt Skåne. Det kändes gott och riktigt.
http://www.vinordbor.com/arlov/2010/05/h%C3%A4r-publicerar-lennart-h%C3%A5kansson-filer-om-livet-i-sin-f%C3%B6delseby---arl%C3%B6v-senaste-uppgraderingen-27-april-2010-gl%C3%B6m---i.html | |
|
G e n v ä g a r
