Nils Ersson Wäijer (1696-1798) 1696--1798 (man)
Hustru #1
Ingeborg Jonsdotter
Hustru #2
Karin Olofsdotter
Född: 1699 Överboda, Ume lfs
Bosatt: Granö, Degerfors
Död: 1751 Granö, Degerfors
Hustru #3
Malin Johansdotter
Född: 1713 Stärkesmark, Vännäs
Bosatt: Granö, Degerfors
Död: 1767 Granö, Degerfors
Barn:Erik Nilsson (1729 - (.. FEB 1771))
Katarina Nilsdotter (1732 - )
Olof Nilsson (1736 - )
Noteringar
Anteckningar
om soldaten vid Umeå kompani av Kungl. Västerbottens regemente N:o
7
NILS ERSON WÄIJER och hans familj
av Fanjunkare N.O. Windelheim
Carolinen Nils Erson Wäijer var son till Bonden Erik Olsson, född
omkring 1650 och hans maka båda bosatta i Vänfors. Erik Olsson
ägde hemmanet därstädes från 1690 till 1708 enligt anteckningar i
Riksarkivet.
Nils Wäijer föddes år 1696 i Vänfors, men blev mot slutet av sin
levnad Granö-bo,. Han uppges nämligen vid sin död vara "frå
Granön".
Ingen torde väl under de fridfulla uppväxtåren i Vänfors kommit på
tanken att sonen Nils skulle komma att få vara med om slutskedet
av XII:e Carls stormiga historia, men så blev dock fallet.
20 år gammal inträdde han "i N:o 7" som soldat vid Umeå kompani
under Översten Magnus Cronbergs överbefäl år 1716.
I Generalmönstringsrullan för år 1719 finns antecknat "N:o 7".
Varit Vacant. Besatt i Marti 1716 med Nils Erson. Karlen aproberas
(godkännes). Ålder 23 år.
Kung Carl hade nu återkommit från Turkiet och övertagit befälet
över hemma-armen. Unge Nils med soldatnamnet Wäijer hann inte ens
riktigt känna sig som "Cronans karl" förrän han med sina
kompanikamrater stod mitt uppe i kriget. Det bara iväg mot Norge,
men först skulle Strömstad säkras mot anfall. Västerbottningarna
fingo tillsammans med hallänningar och grenadjärer (ett
elitförband sammansatt ur olika förband) anlägga befästningar mot
sjösidan av staden. Detta fick dock inte ske ostört. Det dröjde
inte länge forrän danske kommendören Tordenskjold visade sig i
farvattnen utanför staden.
Tordenskjold förde befälet över en ansenlig och efter tidens
förhållanden välbeväpnad flotta, som deltagit i många segerrika
strider. Tordenskjold hade beslutat att ta Strömstad och gick sin
vana trogen omedelbart till våldsamt anfall, men den gången gick
det inte efter beräkning. Han mötte nämligen så att säga "Olle i
grind". Efter våldsan, artillerield Bingo danskarna i land från
småbåtar. "Men när de kommo tillräckligt nära, stego grenadjärer
och västerbottningar över sina bröstvärn och stodo i ett språng på
stranden" skrev en dåtida författare. Västerbottningarna kunde
redan då väl hantera geväret. "Med 2-3 sköna salvor på 20 stegs
avstånd" åstadkoms en betydande manspillan bland de tätt
hoppackade danskarna. Tordenskjold sårades svårt och måste ge
order om hastigt återtåg - det var med nöd och näppe de fientliga
fartygen kunde taga sig tillbaka och staden var räddad.
Wäijer, som deltagit i försvaret fick tillsammans med sina
kamrater stanna i trakten av staden till 1718. Vintern 1717-1718
var besvärlig. Trupperna blevo utsatta för sjuklighet jämförlig
med senare tiders s. k. spanska sjuka Den "faseliga sjukdomen"
skördade "innan vårdagen 1718" inte mindre än 400 man, Wäijer fick
med sitt förband gå i vilokvarter i trakten av Lidköping och
Mariefred. De blevo där så "väl skötte och plägade" att de redan
efter tre
veckor voro på fötter igen.
Nu följde en period med energiskt arbete med utrustning och
utbildning eller som det då uttrycktes "ett continuerligt
exercerande" ända till uppbrottet.
Den 1 okt. hade regementet 800 man i ledet och den 3:e bar det
iväg från Lidköping över Vänersborg till Västra Ed och där ingick
styrkan i Konungens egen kolonn mot belägringen av fästningen
Fredrikssten.
Belägringen fortskred enligt beräkning - utanverken naggades undan
för undan. För västerbottningarna gällde det batteribyggande för
artilleriet, tillverkande av faskiner och faskinpålar samt
skanskorgar m. m.
Västerbottningarna kommo så småningom att stå mot verket
Gyllenlöve. Det blev till slut fråga om breschskjutning, sedan
artilleriet bearbetat fästet, så att taket förstörts.
Den 27 på aftonen var breschen gångbar och då kom Kungen. Klockan
tre (kl. 15.00) stormade Kung Carl i spetsen för grenadjärer och
västerbottningar uppför muren och tog fästet efter en kort strid -
det var sista gången västerbottningar kämpade under Carl XII:s
ögon. Tre dagar senare
ändades Kung Carls bana och belägringen av fästningen upphävdes.
Wäijer, som varit med på allt detta fick därefter med regementet
marschera över Göteborg (där trohetsed åt Drottning Ulrika
Eleonora avgavs) mot hemorten. Det blev ingen snabbmarsch. Först
den 22 maj 1719 marscherade regementet över den då tillfrusna
Umeälven in i Umeå. Regementet upplöstes.
Kompanivis återgick styrkan till sina rotar. Kriget var dock inte
slut. Ryssarna gjorde strandhugg på svenska kusten och
Västerbottens regemente delades upp på strandbevakning under det
att en del sändes för tryggande av landgränsen mot Finland. Wäijer
tillhörde en sådan avdelning. "Måste tå strax marschera åth T o r
n e och Österbotten af och til, til Ryska freden". Det blev
emellertid dåligt med "freden". Redan 1720 brände ryssarna Umeå
med omnejd och året därpå 1721 brändes Umeå för andra gången d. v.
s. det som var kvar av staden, men då hade Wäijer uttagits till en
styrka som var avsedd för rikets skydd mot Danmark, som såg ut att
ha för sig avsikter "att ge betalt för gammal ost", nu då Sverige
hade det besvärligt.
Den gången kom dock Wäijer inte längre än till Falun. Då ansåg han
sig tydligen ha fått nog av krig och krigsfärder. Han begärde och
fick avsked.
Samma år den 5 okt. 1721 ingick han äktenskap med Ingeborg Silver
dotter till Carolinen, soldaten N:o 81 Jon Olofsson Silver och
hans maka Malin från Nybyn. Nästa år den 29 okt. 1722 föddes sonen
Jonas, som dock året därpå skulle bli moderlös. Ingeborg avled
nämligen den 23 mars 1723.
Den tiden var inte så lätt att ha en liten son, men ingen kvinna i
huset. Den lille måste ju ha omvårdnad - det gällde med andra ord
att fä en ny mamma till Jonas, och det blev Carin Olsdotter från
Överboda, dotter till Olof Jakobsson och hans maka Britta.
Äktenskapet ingicks 1724 (möjligen 1725). Enligt Husförhörslängden
för Överboda går Carin till H. H. Nattvard som ogift sista gången
den 6 april 1724. Enligt Soldatboken går han till H. H. Nattvard
med sin maka första gången 1725. Lyser för dem i dec. 1724, men
bröllopsdagen är ej utsatt.
År 1729 föddes sonen Erik och senare även en dotter.
Carin dog den 6 september 1751. På nytt för tredje gången ingick
han då äktenskap med Malin Johansdotter född 1713 från
Stärkesmark, dotter till Johan Jonsson, född 1686 och död 1771,
och hans maka i första giftet Anna född år 1686 och död 1727.
Malin dog år 1767.
Malin hade två bröder Erik och Nils. Den senare blev sedermera
soldaten N:o 68 Nils Johahnsson Sjungare. - märklig så till vida
att han är en av de få som ned livet i behåll utkämpade slaget vid
Willmanstrand den 23 augusti 1741. avsked 1757, då han blev
hemmansbrukare.
Nils Erson Wäijer återfinns i Soldatboken till år 1725, då han
fick avsked. Samma år gifte han sig och flyttade med makan till
Stöcksjö där han skrevs som bonde.
Då det lyste mellan Nils och Ingeborg och då Ingeborg dog samt då
det lyste mellan honom och Carin angavs bostadsorten Sörbö1e.
Soldat-torpet nr 7 låg i Sörböle.
Nils Ersons Wäijers dödsruna i Umeå landsförsamlings döds- och
begravningsbok år 1778 11/11, begravning 22/11.
Nils Erson från Granön, född år 1696 i Vänfors.
Fader: Eric Olsson ibid. Modern - - - Hema i 20 är. blev tå soldat
och marscherade åt Norska kusten neder åt Strömstad, bevistade
ther Danska attaqen och följde med in i Norge för Fredrikshall och
kom therifrån ända hem år 1719. Men måste tå strax marschera åt
Torne och Österbotten af och til, til Ryska freden. Var även
soldat vid senare Ryska kriget, men fick tå sitta hema, til ther
åter emellan Danmark och Sverige liknade til krig. Men kom ej
längre än til Falun och fick avsked vid hemkomsten.
Gift 3 gånger. 1:sta hustrun Ingeborg hade ett barn med. Then
andra Carin Olsd:r frå Överbodom af vilka 1 son och 1 d:r leva.
Malin Johansd:r then 3:dje leva 1 son och 1 d:r efter.
Haft god hälsa intill detta förra år och dödde med fullt förstånd
af ålderdom.
Han levde alltså i 82 år.
Källa: Ume lfs AI:6
Källa: Degerfors socken förr och nu, nr 2 1958 | |
|