Släktforskningssajten Genvägar använder cookies för personlig anpassning, anpassning av vår nätreklam och andra ändamål. Läs mer eller ändra dina cookie-inställningar. Genom att fortsätta använda vår tjänst samtycker du till vår användning av cookies.
G e n v ä g a r

Om Släktforskningssajten Genvägar
Till släktträden
Samarbeta
Stöd
Logga in
Sök
Visning
Index
Personer
Ny person
Importera
Visa släktträd
Redigera person
Redigera relation
Gulle Tomasson (1597-)
Fader
Karin Xx (-1626)
Moder
Olof Gullesson (1620-)
Anna XX (1620-)
Erik Olofsson (1650-1710)
Margareta Persdotter (1650-)
Nils Ersson Wäijer (1696-1798)
1696--1798 (man)

Hustru #1
Ingeborg Jonsdotter
Hustru #2
Karin Olofsdotter
Född: 1699 Överboda, Ume lfs
Bosatt: Granö, Degerfors
Död: 1751 Granö, Degerfors
Hustru #3
Malin Johansdotter
Född: 1713 Stärkesmark, Vännäs
Bosatt: Granö, Degerfors
Död: 1767 Granö, Degerfors

Barn:Erik Nilsson (1729 - (.. FEB 1771))
Katarina Nilsdotter (1732 - )
Olof Nilsson (1736 - )

Noteringar
Anteckningar
om soldaten vid Umeå kompani av Kungl. Västerbottens regemente N:o

7

NILS ERSON WÄIJER och hans familj

av Fanjunkare N.O. Windelheim

Carolinen Nils Erson Wäijer var son till Bonden Erik Olsson, född

omkring 1650 och hans maka båda bosatta i Vänfors. Erik Olsson

ägde hemmanet därstädes från 1690 till 1708 enligt anteckningar i

Riksarkivet.

Nils Wäijer föddes år 1696 i Vänfors, men blev mot slutet av sin

levnad Granö-bo,. Han uppges nämligen vid sin död vara "frå

Granön".

Ingen torde väl under de fridfulla uppväxtåren i Vänfors kommit på

tanken att sonen Nils skulle komma att få vara med om slutskedet

av XII:e Carls stormiga historia, men så blev dock fallet.

20 år gammal inträdde han "i N:o 7" som soldat vid Umeå kompani

under Översten Magnus Cronbergs överbefäl år 1716.

I Generalmönstringsrullan för år 1719 finns antecknat "N:o 7".

Varit Vacant. Besatt i Marti 1716 med Nils Erson. Karlen aproberas

(godkännes). Ålder 23 år.

Kung Carl hade nu återkommit från Turkiet och övertagit befälet

över hemma-armen. Unge Nils med soldatnamnet Wäijer hann inte ens

riktigt känna sig som "Cronans karl" förrän han med sina

kompanikamrater stod mitt uppe i kriget. Det bara iväg mot Norge,

men först skulle Strömstad säkras mot anfall. Västerbottningarna

fingo tillsammans med hallänningar och grenadjärer (ett

elitförband sammansatt ur olika förband) anlägga befästningar mot

sjösidan av staden. Detta fick dock inte ske ostört. Det dröjde

inte länge forrän danske kommendören Tordenskjold visade sig i

farvattnen utanför staden.

Tordenskjold förde befälet över en ansenlig och efter tidens

förhållanden välbeväpnad flotta, som deltagit i många segerrika

strider. Tordenskjold hade beslutat att ta Strömstad och gick sin

vana trogen omedelbart till våldsamt anfall, men den gången gick

det inte efter beräkning. Han mötte nämligen så att säga "Olle i

grind". Efter våldsan, artillerield Bingo danskarna i land från

småbåtar. "Men när de kommo tillräckligt nära, stego grenadjärer

och västerbottningar över sina bröstvärn och stodo i ett språng på

stranden" skrev en dåtida författare. Västerbottningarna kunde

redan då väl hantera geväret. "Med 2-3 sköna salvor på 20 stegs

avstånd" åstadkoms en betydande manspillan bland de tätt

hoppackade danskarna. Tordenskjold sårades svårt och måste ge

order om hastigt återtåg - det var med nöd och näppe de fientliga

fartygen kunde taga sig tillbaka och staden var räddad.

Wäijer, som deltagit i försvaret fick tillsammans med sina

kamrater stanna i trakten av staden till 1718. Vintern 1717-1718

var besvärlig. Trupperna blevo utsatta för sjuklighet jämförlig

med senare tiders s. k. spanska sjuka Den "faseliga sjukdomen"

skördade "innan vårdagen 1718" inte mindre än 400 man, Wäijer fick

med sitt förband gå i vilokvarter i trakten av Lidköping och

Mariefred. De blevo där så "väl skötte och plägade" att de redan

efter tre

veckor voro på fötter igen.

Nu följde en period med energiskt arbete med utrustning och

utbildning eller som det då uttrycktes "ett continuerligt

exercerande" ända till uppbrottet.

Den 1 okt. hade regementet 800 man i ledet och den 3:e bar det

iväg från Lidköping över Vänersborg till Västra Ed och där ingick

styrkan i Konungens egen kolonn mot belägringen av fästningen

Fredrikssten.

Belägringen fortskred enligt beräkning - utanverken naggades undan

för undan. För västerbottningarna gällde det batteribyggande för

artilleriet, tillverkande av faskiner och faskinpålar samt

skanskorgar m. m.

Västerbottningarna kommo så småningom att stå mot verket

Gyllenlöve. Det blev till slut fråga om breschskjutning, sedan

artilleriet bearbetat fästet, så att taket förstörts.

Den 27 på aftonen var breschen gångbar och då kom Kungen. Klockan

tre (kl. 15.00) stormade Kung Carl i spetsen för grenadjärer och

västerbottningar uppför muren och tog fästet efter en kort strid -

det var sista gången västerbottningar kämpade under Carl XII:s

ögon. Tre dagar senare

ändades Kung Carls bana och belägringen av fästningen upphävdes.

Wäijer, som varit med på allt detta fick därefter med regementet

marschera över Göteborg (där trohetsed åt Drottning Ulrika

Eleonora avgavs) mot hemorten. Det blev ingen snabbmarsch. Först

den 22 maj 1719 marscherade regementet över den då tillfrusna

Umeälven in i Umeå. Regementet upplöstes.

Kompanivis återgick styrkan till sina rotar. Kriget var dock inte

slut. Ryssarna gjorde strandhugg på svenska kusten och

Västerbottens regemente delades upp på strandbevakning under det

att en del sändes för tryggande av landgränsen mot Finland. Wäijer

tillhörde en sådan avdelning. "Måste tå strax marschera åth T o r

n e och Österbotten af och til, til Ryska freden". Det blev

emellertid dåligt med "freden". Redan 1720 brände ryssarna Umeå

med omnejd och året därpå 1721 brändes Umeå för andra gången d. v.

s. det som var kvar av staden, men då hade Wäijer uttagits till en

styrka som var avsedd för rikets skydd mot Danmark, som såg ut att

ha för sig avsikter "att ge betalt för gammal ost", nu då Sverige

hade det besvärligt.

Den gången kom dock Wäijer inte längre än till Falun. Då ansåg han

sig tydligen ha fått nog av krig och krigsfärder. Han begärde och

fick avsked.

Samma år den 5 okt. 1721 ingick han äktenskap med Ingeborg Silver

dotter till Carolinen, soldaten N:o 81 Jon Olofsson Silver och

hans maka Malin från Nybyn. Nästa år den 29 okt. 1722 föddes sonen

Jonas, som dock året därpå skulle bli moderlös. Ingeborg avled

nämligen den 23 mars 1723.

Den tiden var inte så lätt att ha en liten son, men ingen kvinna i

huset. Den lille måste ju ha omvårdnad - det gällde med andra ord

att fä en ny mamma till Jonas, och det blev Carin Olsdotter från

Överboda, dotter till Olof Jakobsson och hans maka Britta.

Äktenskapet ingicks 1724 (möjligen 1725). Enligt Husförhörslängden

för Överboda går Carin till H. H. Nattvard som ogift sista gången

den 6 april 1724. Enligt Soldatboken går han till H. H. Nattvard

med sin maka första gången 1725. Lyser för dem i dec. 1724, men

bröllopsdagen är ej utsatt.

År 1729 föddes sonen Erik och senare även en dotter.

Carin dog den 6 september 1751. På nytt för tredje gången ingick

han då äktenskap med Malin Johansdotter född 1713 från

Stärkesmark, dotter till Johan Jonsson, född 1686 och död 1771,

och hans maka i första giftet Anna född år 1686 och död 1727.

Malin dog år 1767.

Malin hade två bröder Erik och Nils. Den senare blev sedermera

soldaten N:o 68 Nils Johahnsson Sjungare. - märklig så till vida

att han är en av de få som ned livet i behåll utkämpade slaget vid

Willmanstrand den 23 augusti 1741. avsked 1757, då han blev

hemmansbrukare.

Nils Erson Wäijer återfinns i Soldatboken till år 1725, då han

fick avsked. Samma år gifte han sig och flyttade med makan till

Stöcksjö där han skrevs som bonde.

Då det lyste mellan Nils och Ingeborg och då Ingeborg dog samt då

det lyste mellan honom och Carin angavs bostadsorten Sörbö1e.

Soldat-torpet nr 7 låg i Sörböle.

Nils Ersons Wäijers dödsruna i Umeå landsförsamlings döds- och

begravningsbok år 1778 11/11, begravning 22/11.

Nils Erson från Granön, född år 1696 i Vänfors.

Fader: Eric Olsson ibid. Modern - - - Hema i 20 är. blev tå soldat

och marscherade åt Norska kusten neder åt Strömstad, bevistade

ther Danska attaqen och följde med in i Norge för Fredrikshall och

kom therifrån ända hem år 1719. Men måste tå strax marschera åt

Torne och Österbotten af och til, til Ryska freden. Var även

soldat vid senare Ryska kriget, men fick tå sitta hema, til ther

åter emellan Danmark och Sverige liknade til krig. Men kom ej

längre än til Falun och fick avsked vid hemkomsten.

Gift 3 gånger. 1:sta hustrun Ingeborg hade ett barn med. Then

andra Carin Olsd:r frå Överbodom af vilka 1 son och 1 d:r leva.

Malin Johansd:r then 3:dje leva 1 son och 1 d:r efter.

Haft god hälsa intill detta förra år och dödde med fullt förstånd

af ålderdom.

Han levde alltså i 82 år.

Källa: Ume lfs AI:6

Källa: Degerfors socken förr och nu, nr 2 1958

Tipsa någon om detta släktträd via e-post!

Har du ytterligare upplysningar om denna släkt eller synpunkter på denna information? Kontakta då släktforskaren med användarnamn LoanSundman som gjort släktträdet.

Vill du släktforska själv? Skapa ett eget användarkonto på Släktforskningssajten Genvägar.